Innovation genom aktiv samverkan

Rc-loket är nog Sveriges vanligaste lok. Du har med största san- nolikt åkt med ett. Det ser inte mycket ut för världen, utan är mer en bastant fyrkantig box, före senare tiders strömlinjeform- ning. Men under ytan finns teknik som var världsledande när det kom. ”Som det brukar gå när svenska företag arbetar med något innovativt, så blev det en produkt i världsklass”, som tek- nikjournalisten Jörgen Stävje beskrev det i en hyllningsartikel för några år sedan. När jag arbetade på Hägglunds i Örnsköldsvik tillverkade vi sådana lok. Vi gjorde det också i ständig konkurrens med andra tillverkare som gärna skulle ta på sig jobbet. Vår enda möjlighet att behålla uppdraget var att vara bäst på det vi gjorde. Så vi tog ett gemensamt beslut om att försäkra oss om att så var fallet. Vi gick igenom varje liten detalj av arbetsprocessen, vred och vände på den, och rationaliserade och utvecklade den så pass mycket att vi kunde spara en tredjedel av produktionstiden. Och vi fick fortsätta tillverka denna elektrotekniska, boxforma- de diamant. Det var kanske där som jag började fatta intresse för innova- tionsarbete, och såg hur det både kunde bibehålla och skapa nya jobb. Hägglunds var ett innovativt, framåtsträvande före- tag. En gång köpte de in ett patent på en hydraulmotor utan att veta vad de skulle ha den till. ”Den kommer nog till pass”, tänkte man. Den blev senare del av de fartygskranar som företaget till- verkade, som blev världsledande inom sin marknad – om du tillåter en viss partiskhet.

När jag blev del av fackförbundet Metall kände jag att det där fanns samma strävan efter utveckling. Eftersom förbundets medlemmar alla verkade i en globalt konkurrensutsatt miljö hade de tidigt tagit ställning. Antingen kämpa med näbbar och klor för att skydda produktionssätt som skulle slås ut – eller främja utveckling till den grad att jobben inte behövde försvinna och att nya jobb växte fram. Metall valde det senare. Det utmanade den klassiska nidbilden av fackföreningar som motsträviga och nostalgiska. Det skapade en samförståndsanda som fokuserade på gemensamma vinster. Och det gav ett otve- tydigt resultat för jobben, lönerna och arbetsvillkoren för för- bundets medlemmar. Så därför har jag arbetat med främjandet av utveckling och innovation under mitt yrkesverksamma liv. Jag skulle vilja dela med mig av tre slutsatser jag har dragit.

Samhället behöver gynna konstant omställning

Innovationsprocessen är till sin natur evolutionär, i den mening- en att många idéer och initiativ skapas – och bara de bäst anpas- sade till omvärldens behov tar sig vidare och blir etablerade. Gamla varor, tjänster och arbetsprocesser dör ut. Nya växer fram. Vill vi forma ett innovativt klimat – oavsett om det är inom näringslivet, utbildningsväsendet, eller någon annan del av samhället – behöver vi därför göra det möjligt att både våga vinna och förlora. Se bara till exemplet med Rc-loken. När vi utvecklade den processen, en innovation i sig, så ledde också rationaliseringen till att arbetsuppgifterna kunde skötas av färre personer. Några av mina kollegor förlorade sin plats i arbetsprocessen. Ändå del- tog de i det projekt som rationaliserade bort dem själva – efter- som de visste att de fanns andra uppgifter inom företaget som kunde göras.

Det visar på hur anständiga trygghetssystem och starka utbildningsmöjligheter under hela livet kan bejaka innovation inom arbetsplatser. Om du bidrar till en rationalisering, och det dröjer några månader innan du får ett nytt jobb, ska du veta att det inte leder till att du får lämna villan eller dra in dina barns fritidsaktiviteter. Annars riskerar innovation att motverkas. Det sägs att de engelska arbetarna under den industriella revolutio- nen slog sönder maskinerna som skulle ta deras jobb. När ens försörjning och livsmöjligheter står på spel blir det rationellt att tänka kortsiktigt. På många håll i Europa har man därför mot- satt sig nödvändig strukturomvandling och förnyelse. I Sverige har vi valt en annan väg, men dessvärre är det 2014 inte längre ett lika självklart val. Men det krävs också möjligheter för att kunna vinna, att kunna satsa, om du har en idé som du tror på. Oavsett om du kommer från en förmögen bakgrund eller inte. Det är därför mitt parti har utvecklat idéer som nyföretagargaranti, där staten kan gå in som garant i lån som banker bedömer som marknads- mässiga, så att människor med smarta idéer men små resurser kan omvandla dem till produkter och tjänster. Det ska göra det möjligt för dig som inte har mycket kapital sen tidigare, eller dig som till exempel invandrat till Sverige och fått lämna myck- et bakom, att utveckla de idéer du tror på. Längs samma linje ligger tanken om möjlighet till längre tjänstledighet för innovatörer, om regionala inkubatorer som kan få igång nya företag, och stöd till förstagångsexportörer. Samhället behöver gemensamma skyddsnät – men också rejäla språngbrädor – för att gynna innovation.

Jämlikhet främjar innovation

Detta må vara en socialdemokratisk ingång. Men tänk på detta: innovationer blir till när människor vågar pröva. I en beskriv- ning av en entreprenör så ingår en tanke om att denne tror på sig själv och sin förmåga att lyckas. För mig är det självklart att fler människor hyser den känslan i ett samhälle där vi är jämli- kar – jämfört med ett samhälle med rigida hierarkier, där alla ska veta sin plats. Jag har ofta sett det på olika arbetsplatser i Sverige. Entrepre- nören har en lite mindre känd tvilling, intraprenören. Det är en beskrivning av dem som jobbar inom redan existerande struk- turer, som till exempel ett etablerat företag, och förändrar dem från insidan. Ofta är det någon som lärt känna en vara, tjänst eller arbetsprocess genom att arbeta med den, och kommit på en idé till utveckling. I en relativt platt organisation med aktiva och jämlika medarbetare, förs sådana idéer oftare fram och leder till större vinst. I en cementerad hierarkisk organisation med passiva medarbetare, riskerar de att dö undan.

”Därför hör innovationspolitik och jämlikhetsreformer ihop.”

Se det ur ett annat perspektiv. Sverige är idag ojämställt. Män har strukturellt större livsmöjligheter – de får större plats i sko- lan trots sämre betyg och högre lön och mer inflytande i arbetslivet trots lägre utbildningsnivå. Det finns en könsmaktsord- ning i samhället som systematiskt rankar stereotypiskt manliga attribut och egenskaper högre än kvinnors. Det finns inte någon biologisk skillnad mellan kvinnor och mäns förmåga att komma på idéer och utveckla dem. Vad innebär det då för ett samhälle att hälften av alla möjliga innovatörer, hälften av alla entrepre- nörer, hälften av alla genier hålls tillbaka?

Därför hör innovationspolitik och jämlikhetsreformer ihop. Idag riskerar nästa Ingvar Kamprad att fastna i en underfinan- sierad och problemtyngd skola i en förort utanför Stockholm. Nästa Filippa Knutsson kanske inte får chansen att läsa vidare på universitet när högskoleplatserna skärs ned. Möjligheten att bli en innovatör – eller rent av ett geni – ligger ju i ditt eget huvud – aldrig i din familjs inkomst eller härkomst. Därför kommer ett ojämlikt land konsekvent förneka ett antal människor att nå sin fulla potential, och därigenom förlora i innovationsförmåga. Förstår vi det blir det självklart att sträva efter att ge alla männi- skor så lika livschanser som möjligt redan från början – innan skat- ter betalas in och transfereringar fördelas. Investeringar så att varje barn kan gå i en bra förskola, en högkvalitativ och rättvis skola och sedan får chansen att pröva sin kunskaps gränser i en bra yrkesut- bildning eller på universitet och högskola – det är kanske den bästa satsningen på Sveriges innovationskraft vi kan göra.

Staten ska inte välja vinnare – men hjälpa dem att samverka med varandra

Min tredje slutsats är kanske också den viktigaste: Grunden för en lyckad närings- och innovationspolitik i Sverige är aktivitet och samverkan.

Detta gäller även oss förtroendevalda, som behöver inkludera betydligt fler i beslutsfattandeprocessen. De senaste årens syn på olika samhällsaktörer som särintressen, och tanken att poli- tiska förslag ska skapas av politiker i monolog med sig själva ger jag inte mycket för. Samhället blir ständigt mer och mer kom- plext och alla uppgifter som utförs i samhället blir mer och mer specialiserade. Det skapar en naturlig informationsbrist, efter- som alla helt enkelt inte kan vara pålästa på allt, vilket gör att behovet av dialog och reformer utformade efter de påverkades önskemål blir allt viktigare. Kort sagt: en framgångsrik närings- politik kan inte skapas i ett isolerat Rosenbad.

Aktiv näringspolitik tolkas ibland som att staten ska ta på sig att peka ut vinnare och förlorare, och på så vis skada marknads- ekonomin. Så är självklart inte fallet. Däremot har samhället en möjlighet – och i vissa fall ett ansvar – att stärka samverkan inom områden som saknar sådana naturliga strukturer, eller är särskilt avgörande för vår framtid. Ett tydligt exempel är Life Science-industrin. Där har Sveri- ge goda förutsättningar, och vi har allt att tjäna på gemensam- ma ansträngningar, men det råder inte någon tvekan att mer behöver göras för att möta utmaningen med en åldrande befolk- ning med rättmätiga och höga krav på rätten till ett aktivt liv. Ett annat exempel är förstås utvecklingen av klimatinnovatio- ner, och omställningen till en ekologiskt hållbar produktion. Detta är dock något som måste genomföras inom alla bran- scher, där samhällets mål inte bara kan vara att skapa några gröna jobb – utan göra alla jobb gröna. Men oavsett vilket utvecklingsområde det berör ska inte sta- ten välja några vinnare – utan göra det möjligt för potentiella vinnare att mötas och samverka. Det kan innebära att ge forskare som utvecklat en potentiell vara, produkt eller ett produk- tionssätt möjligheten att komma i kontakt med ett företag som kan kommersialisera den. Att skapa en miljö där dessa aktörer också enkelt kan få tillgång till riskkapital, både privat och offentligt. Att skapa och samordna utbildningsinsatser, så att människor kan ta de arbetsuppgifter som måste göras för att företaget ska kunna växa.
I grunden handlar det om att stärka alla delar av innovations- kedjan. För mig är en innovation en idé som blir till en produkt, tjänst eller ett nytt sätt att arbeta som kommer till nytta i samhäl- let. Ofta är det därför en lång resa från ny idé, till vara, tjänst eller arbetssätt, till ett fungerande företag som växer och når interna- tionella marknader – och det gäller att stödja varje del. Först handlar det om att fler idéer behöver födas. Det är därför jag vill öka resurserna till både grundforskningen och den företags- nära forskningen. I nästa skede gäller det att stärka patentskyddet för forskare, möjligheten till tjänstledighet för innovatörer och offentlig upphandling av innovationer så att även samhället kan gynna oberoende idéskapande. Men det räcker inte. Idén behöver utvecklas. På regional nivå kan samhället spela en viktig roll genom att investera i regionala inkubatorer, och öka tillgången på startkapital. En nyföretagargaranti, som jag nämnde tidigare, gör det också möjligt för fler att utveckla sina idéer. Ofta finns det även början till strukturer för regional sam- verkan som staten kan stödja och utveckla. Det är just näringspolitisk samverkan – både på regional och nationell nivå – som en allt tilltagande internationell konkur- rens kommer att kräva av Sverige. Frågor som infrastruktur och utbildningsmöjligheter, som kan vara avgörande för expansion, behöver kunna avgöras snabbt och bli rätt från början. Därför vill vi investera i strategisk samverkan mellan företag, forskare, fackförbund och förtroendevalda för att enkelt kunna röja undan hinder och tillföra resurser om så krävs.
Det finns också ett stort behov av att innovationsfrågorna samordnas på högsta regeringsnivå. Ofta ligger en del av frågorna på Näringsdepartementet, en annan del på Utbildnings- departementet, en tredje del på Arbetsmarknadsdepartementet och så vidare – med brist på både överblick och samarbete. Där kan ett nationellt innovationsråd, lett av statsministern, göra en avgörande skillnad. Ett sådant innovationsråd kan även samla ledande representanter just för att skapa den snabba avstäm- ningen och möjligheten för samhället att snabbt svara på nya hot, men framför allt ta potentiella chanser för att utveckla inn- ovations- och näringsklimatet. Det är ett arbete som många andra små men starka exportnationer har genomfört sedan länge, där Sverige behöver komma ikapp. Men ännu är inte innovationskedjan komplett. De varor, tjänster och produktionssätt som utvecklas behöver också ta sig ut på marknaden för att kunna nå människor. Jag var under en längre tid vice ordförande i Exportrådet, och vi åkte ofta runt och talade med lokala företag runt om i landet om möjligheter- na till export. Många bemötte oss först med tvivel – ”inte ska vi, inte har vi råd, vilka skulle vi tala med?” – men med uppmunt- ran, stöd och knuffar i rätt riktning gick ofta den första export- affären till något grannland i Norden eller Baltikum. Idag, då allt fler av de potentiella innovationerna är riktade mot en specifik och liten målgrupp, krävs det ofta en möjlighet att nå internationella marknader omedelbart för att nå lönsam- het. De företag som vill göra en nylansering behöver göra det direkt på en europeisk, eller global, marknad. Därför växer behovet av expansiva exportstrategier som går i takt med tiden. Sverige behöver öka sin närvaro både på klassiska tillväxtmark- nader som Kina och USA, men även nygamla som Brasilien, och unga som Botswana. Vi behöver också öka satsningarna på förstagångsexportörer och småföretag som vill gå ihop till exportorienterade nätverk. Samtidigt behöver vi förenkla för dem som söker exportstöd. Vi, som land, måste se de nya mark- nader som växer fram – från Nigeria till Indonesien – och samar- beta för att svenska företag ska kunna nå ut på dem. Först när idén når människor är det en innovation, och först när samhället även underlättar ny export har vi stärkt hela innovationskedjan.

Detta är tre slutsatser jag stödjer mig på i det arbete jag vill ta mig an för att utveckla Sveriges innovationsklimat. Det har gått ganska många år nu sedan jag arbetade på Hägglunds, och Rc-loken har blivit gamla. Men för mig kommer de alltid vara en symbol för utveckling utförd i samverkan. Och Sverige, med vår jämlikhetstanke, har kanske världens främsta samhällsmo- dell för samverkan, från de minsta arbetsplatserna upp till nationell nivå. Jag är fast övertygad att var och en allena blir vi bara ett land som alla andra – men samarbetar vi kommer vi inte bara stärka vår innovationskraft, utan även sätta Sverige främst i den globala konkurrensen.


Stefan Löfven är partiledare för Socialdemokraterna, som har antagit målet att Sverige genom aktiv näringspolitik och investeringar i utbildning ska nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Tidigare var han förbunds- ordförande för IF Metall, vice ordförande i Exportrådet, och ledamot i bland annat styrelsen för Olof Palmes Internationella Center samt Kungliga Tekniska Högskolans universitetsstyrelse.

För att läsa hela boken Position Sverige, klicka här.